Idag var min första dag som högskolestudent! Det är förvisso bara en kurs i bildpedagogik, men ändå. Första dagen alltså, den var kanske inte sådär överdrivet spännande, det gick väl mest ut på att gå igenom schema, kurslitteratur och blabla (för en gångs skull ska jag försöka låta bli att tråka ut er, så jag slutar räkna upp sakerna där). Men en sak var lite kul, i bildpedagogik har man tydligen inga tentor (HURRA!) utan ens insats bedöms utifrån en så kallad ”workbook”. Efter olika moment i delkurserna ska man skriva ner sina reflektioner, klistra in sina skisser och så vidare, i den här ”workbooken”, och blabla. Just det är inte heller så jättekul, MEN, det är jättekul att man får göra sin egen workbook!
Så när jag var färdig på högskolan åkte jag hem till lilla Färjestaden, lämnade ett litet kuvert på Team Sportia, och sedan köpte jag en pärm, plastfickor, tejp, ett tvärtom-kollegieblock (sidorna var ljusgrå, ränderna vita), pennor och lite fina papper. Sen var det bara att åka hem och börja pyssla.
Slutresultatet blev förvisso inte direkt iögonfallande, men min workbook-pärm ser himla mysig ut tycker jag. Och så var jag lite smart och lät bli att måla och hålla på direkt på själva pärmen, så tröttnar jag på den nuvarande designen kan jag ändra ganska enkelt. Och det kommer jag nog att göra, om jag känner mig själv. Det har ni kanske sett här på bloggen, att jag ändrar utseende lite nu och då… På bloggen alltså, inte mig själv. Öh. Jag kom nog av mig nu.
Igår kom jag förresten på att det var väldigt länge sen jag skrev vad jag drömt. Och ni ska veta att jag har drömt en himla massa tokigt sedan dess… En dröm jag hade för någon vecka sedan är nästan oslagbart konstig, men jag har fler jag vill berätta om, så funderar på om jag kanske skulle ta och skriva ned den senaste drömmen jag hade istället.
Jag minns att jag gick bredvid min yngsta syster Ronja i området där vi bor. Det var lite konstigt, för det såg inte riktigt ut som det gör egentligen, vägarna gick liksom fel, och husen var inte heller som vanligt. Men instinktivt visste jag ändå att det motsvarade området vi bor i i verkligheten.
En sak var väldigt realistisk, och det var att det var snö och skitkallt. När vi kom huttrandes runt en liten krök, ut på en lång raksträcka, så hände något konstigt. Det var som om det sakta blev till vår. För varje steg vi tog var det lite mindre snö på vägen, och när vi gått en bit var det sommar. Varmt, soligt och grönt i träden, och jag sa till Ronja att jag tyckte att det kändes lite skumt. Hon höll med, och pekade bortåt vägen. Lite längre fram såg vi samma förändring, fast omvänt. Så sommaren vi stod i övergick längre bort i höst, som sedan blev till vinter. Och vände vi oss för att se tillbaka, så kunde vi se våren mellan oss och fotspåren i vinterns snö en liten bit bort.
Sen vet jag ärligt talat inte vad jag egentligen tänkte, men jag kom fram till att vi stod i en port till en annan tid. När jag kommit på det delade sig gräset på sidan av vägen, och en stig ringlade fram mellan ett par tallar. En varm fläkt slog emot oss, med en doft av hav, och eftersom att vi nyss gått och frusit så tänkte vi att det vore trevligt med lite värme, så vi följde stigen.
När vi kom till stigens slut kändes det plötsligt som att det var bäst att stanna. Och det var det nog också. Där fanns en sandstrand, och pappa stod längst ut och ropade något åt Maja, som lekte i vattnet. Det var väl inte så konstigt i sig, men hon var kanske åtta år yngre än vad hon är nu. Jag och Ronja kollade på varandra, och sedan hörde vi en välbekant hostning.
Vi vände oss lite åt höger för att kika runt en av tallstammarna. Då blev det konstigt på riktigt. I sanden satt nämligen jag och Ronja i en grop, och vi var också ungefär åtta år yngre än vad vi är nu. Det kändes jättekonstigt att se sig själv, och som om inte det vore tillräckligt så satt även farfar i gropen, och grävde ner Ronjas fötter lite på skoj. Hon skrattade en massa och började kasta sand överallt, så den yngre versionen av mig själv försökte lugna ner henne. Och så plötsligt tittade farfar upp, och såg mig rätt i ögonen.
Det kanske låter läskigt, men det kändes verkligen som att han såg mig på riktigt. Jag har drömt såhär en gång innan sedan han dog, och jag känner mig väldigt tillfreds varje gång. Det känns som att jag får återse honom litegrann, fastän han inte finns kvar längre, och det känns skönt att se att han har det bra. Fast sen vaknar jag ju, och då försvinner lite av den där känslan. Men jag undrar ändå, tänk om man verkligen kan träffa någon i en dröm?
Det är kul det där med drömmar. Jag läste förresten om någon slags övning som skulle göra så att man aktivt kan delta i sina drömmar, alltså att man medvetet gör val i drömmen, och vet att det är just en dröm. Blev lite förvånad när jag läste det, jag trodde det var ganska så vanligt att man kunde göra så. Jag har i varje fall haft det så ganska länge, jag kan inte minnas något annat… Fan vad jobbigt det måste vara att ha mardrömmar och inte kunna förvandla sig till en kickass drake som kan förflytta sig mellan dimensioner, äta upp universum, kontrollera folks medvetanden, förvandla monster till nallebjörnar, och så vidare. Jag är glad att jag kan det. När jag drömmer alltså.
